Underbara barn!

Då har jag laddat upp lite fler bilder i min portfolio
Denna gång från denna söta lilla kille och familjen.
Känner ni igen familjen? Det kan vara svårt med ryggarna emot kameran, men här har vi lite bilder från bröllopet och här från gravidfotograferingen. Jag blir så himla lycklig då kunderna kommer tillbaka.
 
Kärlek! Och ha en fortsatt fin helg.
 
Foton - Barn | Barnfotografering, Fotograf Katarina Ratcliffe, Porträtt | | 3 kommentarer |

Bra Katarina eller brakatarina och brakatarina...

Nu ska vi reda ut begreppen. Först ska jag bara andas...
Jag googlar mitt gamla efternamn på skoj. Brannelid. Ser då att någon har tagit mitt gamla domännamn, "brakatarina.se". Det är alltså namnet på den här bloggen från början jag tänkte prata om.
 
Eftersom jag fick en gammal mailadress "brakatarina" - en mix av för och efternamn för en herrans massa år sedan så fick bloggen fick alltså samma namn. Tråkigt, men för att göra det enkelt. 
Den hette det i några år.
Brakatarina har alltså ingenting att göra med Bra Katarina eller som en del engelsmän har trott genom åren, att jag visar BH:n. 
Nu kan jag förvisso känna BRA Katarina då jag gjort något som jag är extra stolt över.
Som efter gårdagens millopp - Hässelbyloppet. Och nu kommer en riktig skitbild från mig: (Dvs dålig kvalitet)
Ett lopp som gick riktigt bra i 5 km, jag hade krafter kvar att trycka på, men efter 6 km sprang jag in i väggen och började gå. Jag orkade inte ens spurta sista km utan gick i 300 m. Släpade mig över mållinjen för att lägga mig raklång på backen, i spöregn och känna ilskan rinna av, stoltheten komma. För jag bröt inte. 
Jag har ju kört milen så många gånger, längre än så, men igår ville inte kroppen samarbeta.
Efter det bar jag liten som hade stått i ösregn och hejat. Hon grät hejdlöst då hon såg mig och hade inte allt lust att gå 1 km till tunnelbanan. Helt genomsur! Jag tog liten på axlarna och trampade vidare. Fortfarande irriterad över resultatet, men samtidigt stolt.
Just då kände jag BRA KATARINA!! 
 
Så tillbaka till brakatarina: 
Min portfolio har ju fått samma namn. Mest för att det nu är invant. Samma sak med instagram. Det har ju blivit jag. Men nu har någon tagit brakatarina.se - mitt gamla domännamn. Inte för att det gör mig något egentligen, men av alla namn man kan välja tar personen i fråga mitt namn. 
Det gör mig arg! 
Det får mig också att ta mig en extra funderare över min portfolio. Den kommer nog ändra namn från brakatarina.com till något annat denna månad. Inte för att jag kommer släppa brakatarina.com, men för att göra det lite tydligare. Då jag egentligen inte vill vara en Bra Katarina om ni förstår.
 
Tid för förändring!
 
Så blanda nu inte ihop mig med en Bra Katarina. There can be only one - och det är jag. Originalet. Brakatarina. Det är en himla stor skillnad tycker jag. 
 
Så fick jag det sagt.
Vardag och annat | | 4 kommentarer |

En typisk uppdatering

Ni vet, ibland hinner man bara äta, andas och sova. Och lite till.
Mycket händer och allt får inte plats i bloggen. Eller allt hinner inte uppdateras. Eller så vill jag inte uppdatera.
 
Nåja.
 
Jag har sprungit Lidingöloppet, halva. Dels för att jag inte skulle hunnit med hela då vi firade min pappas 70-årsdag samma dag, sedan fanns inga platser kvar. 
Men jag hann med en 15 km runda på Lidingö, med härligt sällskap, innan jag fick spinga hem och fira pappa. Fler lopp blir det innan stora loppet nästa år. Jag har ju bestämt mig för att ge Stockholm marathon en till chans. Det ville jag egentligen på en gång, men man måste veta att det finns tid för träning, för en mara drar man inte bara av. I alla fall inte jag.
 
Lidingöloppet och race-rapport undrar ni kanske. Ett underbart lopp! Faktiskt! Egentligen stämde allt. Bortsett från att någon annan fått min nummerlapp och att de slarvade bort mina överdragskläder för ett litet tag. Annars var allt suveränt! 
Bra väder, pigga ben, inga som helst problem med magen, ingen kramp, inget håll. Det enda jag kan skylla på, då jag önskar att jag hade kunnat springa lite snabbare, var att jag inte sprungit tillräckligt mycket backar. För my gosh, det var liksom en enda lång backe mer eller mindre. Huvudet ville mer än benen, men jag stannade inte. 
Och det var otroligt skönt att komma i mål och vara riktigt trött. Mina höftböjare lade av vid 11 km och det var inte alls skönt att gå resten av dagen. Pigga lår, onda höftböjare och något stumma vader. Men redan på tisdagen orkade jag springa igen, så det gick snabbt att återhämta mig. Nästa år blir det 30 km.
 
Kameran jobbade hårt i sommar och nu fick den vila några veckor (inte privat, men jobbmässig vila). Så länge att jag kom till ett fotojobb utan minneskort. Det kan ha varit bland det jobbigaste jag har gjort. Som tur var löste det sig och jag har helt underbara bilder att visa upp tids nog.
 
Och tycker ni att jag är helt urkass på att blogga (I know!) så kan ni titta in i mitt instagram, för där händer det lite mer. Ni vet, den "kameran" som alltid är med liksom.
 
 
Upp