Stockholm Halvmarathon - The "race" report

Till skillnad från marathon 2012 så gick förberedelserna riktigt bra fram till April då jag fick en spricka i tårna efter barfotalöpning i Thailand. Helt barfota alltså.. Jag lyckades vara igång för fullt i juni och sprang på bra tider, men så kom semestern och värmen denna sommar. 
Jag har faktiskt bara sprungit två pass sedan slutet på juli och dessa denna vecka. Två långa intervallpass (8km och 1 mil), varav ett då jag flög av löpbandet (tack gode gud för att ingen filmade mig och lade ut det på nätet, för det var en syn för gudarna..).
Det här med planering innan start funkar alltså inte så bra.
Målet var ca 2 timmar, men jag har dessutom haft så ont i nacken den här veckan att jag gått på två specialistbehandlingar och käkat smärtstillande sedan förra helgen. Magen pajade som vanligt innan start (fast det var nog nervositet denna gång), men höll sig fantastiskt mycket bra hela loppet.
 
Jag hamnade i stargrupp A (but WHY??) och tog så klart rygg på de riktigt snabba löparna. Fast jag hade tjatat på mig själv att inte göra det så är det faktiskt omöjligt att inte springa på. I alla fall om man är lite av en tävlingsmänniska. Jag menar, såå snabbt kändes det ju inte. Eh?
Väl inne i första tunneln och med träningsvärk och ömmande knä (från att jag flög av löpbandet) så ville jag hoppa racet. Vi pratar då ca 500 meter in i loppet. Just då tänkte jag att "var f..n håller jag på med". Såg löpare efter löpare springa om mig och ändå höll jag för mig ett rätt bra tempo. I tre km. Hade jag hållt det hade jag gjort en kanontid, men efter tre km och med en flåsande andning som en uttorkad hund så hällde jag i mig två fulla glas vatten, passade på att kissa snabbt och for iväg. 100 m, sedan total kramp och håll. Detta höll sedan i sig upp till 7 km och kom tillbaka några gånger i loppet. Det enda jag tänkte var att jag absolut inte fick gå. Över min döda kropp att jag börjar gå...
Mellan 9 km och 15 km kändes det rätt bra. Inte för att jag lyckades få upp fart i benen igen, men ingen kramp och jag tyckte faktiskt att det var riktigt roligt. (Lite överdrivet kanske för riktigt roligt var det bara då jag passerade mållinjen detta lopp.)
Jag fick lite hopp och fattade att jag inte kommer ta 2 timmar, men i alla fall mannens tid. Men så kom tröttheten tillbaka och jag insåg att nu gäller det bara att ta sig i mål utan att skämmas.
Då gav jag också efter det här med över min döda kropp. Insåg att jag blev tvungen att gå lite ibland för att bli av med håll och kramp som kom och gick. Det funkade liksom inte att springa bort den. (Har aldrig någonsin haft så tidigare, så det är en aningen irriterande!)
 
Ingen bra tid att skryta med blev det, men jag klarade loppet, magen höll, inga konstiga toalettbesök denna gång. Jag hade laddat bra med mat och dryck. Benen känns fräscha idag och jag kan faktiskt tänka mig ett kortare pass för att springa loss lite. Inga skavsår, inga blåsor, inte ont någonstans, bortsett från mitt knä (ytligt, men det kan göra nog så ont. Det är liksom ett skrapsår som löper hela vägen ner till foten.)
 
Nästa gång måste jag helt enkelt hålla upp träningen lite bättre för att orka loppet. I går hade jag inte varit sugen på helmaran, men är jäkligt stolt över att jag tog halvmaran.
 
Nästa år kör jag faktiskt Stockholm Marathon igen och är grymt taggad. Ska bara lägga upp träningen lite bättre och inte ta rygg på gaseller...
 
Väl hemma firade vi födelsedag med presenter och champagne och jag orkade faktiskt laga mat. Orkade till och med upp tidigt i morse och är sugen på löpning som sagt var, så det känns ändå bra! Mycket bra!
 
 
Vardag och annat | | 9 kommentarer |

En triss bröllopsbilder och lite grönska

Nu tar jag en paus ifrån just bröllopsbilder ett tag. 
 
Annat som kommer i vägen. Jag fyller år. Jag springer halvmaran. Pappa fyller jämt. Namngivning. Barnfotografering. Jobb och lite mer jobb. Livet.
 
Och självklart kommer jag uppdatera bloggen så fort jag har något roligt att visa upp. Kanske slänger jag in någon bröllopsbild också.
 
Foton - Bröllop | | 3 kommentarer |

Älskade barn

Även barnen får vara med framför kameran så klart. Här det sötaste syskonparet jag fotograferat på mycket länge. Det liksom värker i mammahjärtat då jag ser all kärlek (och alla blöta pussar de gav varandra). Sommarens absolut sötaste syskonpar fick jag äran att fotografera.
 
Upp