Att sluta andra klass

Älskade barn!
Du växer så fort!
 
En väldigt fin skolavslutning med psalmer i kyrkan. Tack för det här läsåret!
 
Och dagen till ära fick jag fram kameran. Jag har helt enkelt blivit sämst på att dokumentera familjen och vardagen. Iphonen finns ju alltid till hands. Trist, för det är så mycket roligare med riktiga bilder. 
Foton - Barn, Vardag och annat | | Kommentera |

God fortsättning

2015 var året då allt och lite till hände på samma gång. Jag kastades ofrivilligt mellan toppar och dalar i livet. För precis så är livet. 
När jag ser tillbaka i mitt bildarkiv finns det massor av vackra minnen. Dessa jag väljer att fokusera på.
 
Ovan är från i somras. Fotopromenad med lilla ängeln.
 
Och jag har inga nyårslöften i form av att blogga mer, träna mer, äta bättre. Jag fortsätter med att blogga då jag blir "blogg-sugen". Jag fortsätter inspireras av andra bloggar, men pausar min egen ibland för att få andrum.
Jag väljer att njuta av träning och mat och tänker att det är härligare att leva ett liv utan krav. Livet blir som det blir i alla fall. 
 
Hoppas 2015 slutade underbart för er och att 2016 börjar precis lika fint! 
Vardag och annat | | En kommentar |

Ibland blir inte saker som man tänkt sig

Vi kom fram till den lilla söta kyrkan i Hedenäset, Hietaniemi kyrka, med den otroliga historien om "Ryssklockan" (en vänlig själ som berättade denna historia då vi var där). Tanken var att vi skulle hälsa på graven där min svärfar, (egentligen fd svärfar, men han kommer alltid vara min svärfar) ligger. 
Jag minns ju att han hade den vackraste utsikten och att jag sa till honom att "här har du det bra" sist vi hälsade på graven. För jättelänge sedan. Man har liksom inte vägarna förbi allt för ofta. Tyvärr!
Utanför muren till kyrkan betade några kor. Utsikten från graven. Graven som inte fanns där. En helt overklig känsla. Gravstenen var borta! En avlägsen släkting hade struntat i att betala och inte ens meddelat min fd man.
Jag hade förberett mig på att det skulle vara känslosamt att se hans gravsten, men att inte se någon, bara en vattenspridare var hemskt. Luften gick ur mig och jag satte mig i gräset, lätt myggorna äta, och bara grät rakt ut.
I detta otroligt vackra gjorde det så ont. 
Vi lugnade ned oss lite, tittade runt i omgivningen. Planterade blommorna vid vattenspridaren.
Plockade även blommor från min svärfars tomt. Och min lilla prinsessa tog upp en stor sten och skrev "Viktor" på. För hon tyckte han skulle få en sten. Och hon såg hur ledsen jag var över att det inte fanns någon.
Och visst kändes det ändå bra tillslut. Framför allt kändes det så bra att jag kom dit, första gången på nästan 10 år, precis efter att de slängt bort stenen, för att rätta till allt igen.
Älskade Viktor!
Upp